Uppbrottet

Så är retreaten slut, sista mässan som vi hade i morse hade tema "uppbrottet" och det var jag som höll i en reflektion kring detta. Jag tycker det är svårt tema, eftersom jag känner att jag själv är usel på uppbrott.


När jag ska dra av ett plåster är jag en sådan typ som riktigt segdrar av plåstret. Hårstrå för hårstrå. Pinan blir långvarig och man hinner verkligen känna smärtan under denna utdragna process. Med hjärnan fattar jag att det vore klart smartare att bara ta tag i plåstret och låta det svida till några sekunder efter "ritchet". Men i skarpt läge när jag sitter där med det onödiga plåstret går det sakta, så sakta...


Annat är det när jag ska hoppa i badet. Även om det är kallt föredrar jag att dyka i från bryggan. Egentligen borde det, om jag var en konsekvent person, vara så att jag går i och låter vattnet komma upp millimeter efter millimeter på magen. Nope. I meddetsamma och efter en häftig inandning är jag sedan igång och simmar.


Snabb på att hoppa på nya saker och seg på att bryta upp och gå vidare....? Eller uthållig? Det är faktiskt en tolkningsfråga. Lite av båda kanske.


Nu söndag kväll och jag försöker ställa om för att vara ledig en kväll innan den nya intensiva arbetsveckan drar igång i morgon bitti. Jag är inne i en ganska intensiv fas nu i jobbet så det är bara att försöka hålla tempot uppe!