lördag 22 februari 2020

Att leva parallellt med en ragdoll


Smilla ger mig ofta anledning att både le och gapskratta! Hon gör så roliga saker emellanåt. Typ förföljer mig från rum till rum och tycks ha synpunkter på precis allt jag gör. Då och då kan jag inte hålla mig utan lyfter upp henne för att krama lite. Men se - det passar sig inte! Jag har ca 10 sekunder på mig att få lite kramar innan hon vill ner på golvet igen. Lite snopen står jag då och funderar på varför hon inte gillar mig...

Men, klart hon gillar mig! Hon är där jag är trots att hon föredrar viss parallell verksamhet. Kollar jag i datorn kan hon ligga 5 cm ifrån, sitter jag på toa är hon där och biter mig lite lätt i låret. Lagar jag mat snor hon runt benen osv. Men ligga i knä och gosa, ytterst sällan! Men när det händer är det som tiden stannar till och jag fokuserar på att njuta i nuet.

fredag 21 februari 2020

Tacksam


Tänk att denna märla och fem likadana spikades in i mitt högra knä när jag var fem-sex år. Det skulle göra att det högra benet pausade i tillväxten så det vänstra benet fick växa ikapp. Det skiljde flera centimeter mellan benen och på den tiden var det på detta vis sådant korrigerades.

Jag minns träningen på barnreumatologen i Lund med fasa. Det skulle böjas, sträckas, simma, cyklas med benet. Jag ville mest inte röra mig ur fläcken, för det gjorde typ ONT!

EN rolig grej var att när vi barn på avdelningen skrevs in så fick vi ta hissen ner i kulverten för att där välja cykel. Det var fina trehjulingar eller tvåhjulingar med stödhjul som vi sedan swischade fram med i avdelningens korridor. Extra roligt var det att åka nedför det sluttande golvet från matsalen till avdelningen. Men kände vi på någon kunde det hända att cykeln beslagtogs. 

Sedan, när jag var 21 år fick jag förlänga det ben som haft märlor i sig. Håhåjaja. Jag tänker på det ibland - undrar om dessa båda ingrepp hade tagit ut varandra om de bara låtit benen vara? Förlängningen gjorde ju skitont den med!

När jag är ute och promenerar kan jag ibland drabbas av sorg och ilska. Varför fick jag dessa mina ben? Det hade varit så mycket bättre att kunna springa och hoppa ohejdat! 

Men ändå - när jag ser märlan och tänker tillbaka är jag trots allt glad över att jag HAR ben och att de ändå faktiskt fungerar! När ska jag lära mig att inte ständigt jämföra mig med andra?