måndag 30 september 2013

Mr Migrän på besök

Så fick jag den objudna gästen Mr Migrän på besök. Han kom redan lite på fredagkvällen, höll sig i bakgrunden på lördagen, men slog till med full kraft igår. Som tur är har jag inte migrän speciellt ofta, det bär verkligen en otrevlig upplevelse! Känslan av att inte kunna röra huvudet utan att man tror det ska explodera, illamående, darrighet...

Nu i morse vaknade jag av ny huvudvärk, så här sitter jag med tänt ljus och hoppas verkligen att det bara är lite nackstelhet. Har varken tid eller lust att vara sjuk idag!

Tibble höll mig sällskap under migrändagen igår.

 

torsdag 26 september 2013

Moln

Jag insåg plötsligt att det börjat ta slut på plats i min iPad. Den ville inte ta emot iOS 7 om jag inte frigjorde utrymme. Eter en snabb analys av innehållet var det bara att hitta på en lösning för bilderna som i särklass var det som slukat mest utrymme. Men hur göööör man när det inte finns ett hål att stoppa i ett usb-minne? Jag som har en tämligen stor extern hårddisk stod plötsligt handfallen.

Jodå, jag har provat dropbox tidigare, men att stoppa upp en stor mängd bilder, är det verkligen en bra idé? I väntan på en bättre lösning får bilderna ändå ligga där, nu prydligt sorterade på händelser. En fiffig detalj med dropbox är att man lätt borde kunna dela bilder med varandra. Jag testar därför nu en fil med bilder från Gotland, från i somras, då det var Gotlands kyrkvecka:

https://www.dropbox.com/sh/ndjeb2risf1k6m0/rJQV59wRep

onsdag 25 september 2013

Tänder ljus

Höstdagjämningen var nyss och nu går vi kännbart mot mörkare tider. Ikväll räddade jag några äter från rabatten som inte tål frost, och jag tror det var i sista stund, för nu är det kyligt ute. Inne kurar jag med tända ljuslyktor. Ganska mysigt! Mest gillar jag min lilla guldlykta, jag tycker den ger så fint sken mot väggen!

 

 

söndag 22 september 2013

Idédag

Igår var det dags för den årliga idédagen för ideella. Eftersom jag när jag jobbar med idealitet mest vänder mig mot anställda är det så viktigt och kul att en gång per år få kalla samman stiftets ideella medarbetare till en "idédag". Det kom 130 personer, och en del hade med sig några av sina anställda också. Kul, kul!

I efterhand är jag glad att jag själv mest hade "flygvärdinnejobbet", dvs höll i ramarna, hälsade föreläsare välkomna och instruerade vad gäller mat, fikapauser och sådant. I vanliga fall gillar jag inte detta jobb, dels för att jag är för disträ för att komma ihåg viktiga detaljer och dels för jag själv hellre vill vara den som föreläser. Men nu var det perfekt, till och med roligt att få hålla i trådarna.

När jag på morgonen kom in i salen där vi skulle vara såg jag raderna av stolar stå och gapa tomma. Jag reflekterade lite över den resa jag gjort från att ha varit en tillknäppt liten grå mus på högstadiet och gymnasiet tills idag då jag utan att ens bli speciellt nervös ställer mig inför så många och pratar utan manus. Konstig känsla, när hände det att jag släppte nervositeten? Och vad var jag egentligen rädd för? Jag minns faktiskt inte riktigt.

Hur som helst, det blev en bra dag. Nu återstår en hel del efterarbeten i form av renskrivning, sammanställning och utskick. Tur det blir en relativt vanlig vecka på kontoret nu så det hinns med. Men "note to myself" jag måste också vika tid till friskvård, lugn och kanske läsa lite. Bra att lägga i turbon ibland, men jag måste nu slå av den så det inte går på tok.

 

 

lördag 21 september 2013

Stöde

I förrgår var jag i Stöde och höll en kurs som hette "Solidariskt altarbord". Det handlade om att anlägga trädgård, odla blommor och annat, smycka altarbord och idealitet. Jag känner mig fortfarande lite upplyftad i hjärtat av den kursen! Stöde församling har sitt församlingshem så fint intill ljungande och de har så många kloka tankar om odling att jag knappt vet vart gav ska börja när jag vill beskriva det hela.

Ett sätt att skapa ökad delaktighet i kyrkan är att dra in människor i sådant de redan älskar att hålla på med. Många håller på, och känner djup tillfredsställelse, när de jobbar med händerna i jorden. Idén här är att man kring församlingshem och kyrkogårdar har olika odlingar som dels ger folk möjligheten till gemenskap och arbetsglädje när de håller på att påta i dessa trädgårdar. Det medför också att man kan smycka sitt altare i kyrkan med egenodlade blommor! Snacka om win-win!

Vi hade en florist från ett företag som var fairtradecertifierad och hon hade en vision att församlingen kunde odla vissa slags blommor och grönmaterial som hon annars köper från en grossist, och i gengäld kommer hon ju att sälja blommor av annat slag som inte går att odla på frilans på våra breddgrader, ökat samspel istället för konkurrens, win-win där med!

Kanske låter det för bra för att vara sant? Men om det funkar är det väl värt att prova? En av föreläsarna berättade att en täppa på 25m2 redan efter två år börjar ge vinst till en församling. Värdet i den ökade delaktigheten är inte inräknad dessutom! En trädgårdsarkitekt/vaktmästare berättade om växtval som underlättar vid gräsklippning och som frilade tid till att göra andra saker, så inte ens argumentet "merarbete" behöver lägga hinder. Så, egentligen finns det inget att vänta på, greppa spaden och börja gräv!

 

 

onsdag 18 september 2013

Jaha, och nu då...?

Jag tycket världen borde stå still, åtminstone en dag eller så nu när moster Ewa somnat in. Det känns mycket märkligt att mycket fortsätter precis som vanligt. Nu har det gått ett drygt dygn sedan det hände och jag försöker begripa hur det ska bli nu. Eftersom det bara skiljer tio år mellan Ewa och mej har hon varit en slags storasyster för mig. Vi har velat poängtera att det är närmare i ålder mellan henne och mej än mellan henne och min mor. Hon var sladdis. Jag var första barnbarnet till mormor och morfar. Ewa satt en del barnvakt för mig när jag var liten. På ett gulligt kort är vi uppklädda i sjömansblusar som mormor sytt.

Jag tror aldrig jag riktigt förklarade för henne vilken gigantisk förebild hon har varit för mig, och vad mycket hon faktiskt påverkat mig. Mitt allra första "gigg" som lärare var när jag vikarierade i fem veckor för henne när hon var på en resa till dåvarande Zaire. Sedan blev jag lärare själv i liknande ämnen som Ewa. Hon blev skolledare, jag jobbar nu mer med att planera och facilitera kurser än att hålla dem. Hon jobbade på Sida, jag jobbar nu också med internationella frågor. Ganska liknande alltså, och många gånger kunde jag ha Ewa som "livlina" när jag behövt dryfta svåra frågor rent jobbmässigt.

När livet svajat för mig har det hjälpt ofantligt att få surra en liten stund med henne. När jag fått sladdhärvor av tankar i skallen har hon ganska krasst och bryskt fått mig tänka lite mer logiskt och strukturerat och det har hjälpt mig sortera vad som är viktigt och vad som är oviktigt. Jag har behövt detta, speciellt de senaste åren.

Nu är hon borta, och det känns så konstigt. Jag pendlar mellan att tro att det inte alls hänt, att hon bara sovit en extra lång stund, och att inse vilket stort tomrum som nu öppnar sig. Ibland fantiserar jag på scener i himlen när Ewa anländer dit. Festen. Vännerna. Nils... Vi sa lite på skoj att det borde finnas uppkoppling så vi kunde få se statusuppdateringar på Facebook från himlen.

 
Men nä. Vi kan inte veta. Det är det som är "grejen" just nu. Saknaden och sorgen är så stor och vi kan bara tro, fantisera eller hoppas på en tillvaro efter detta jobbiga avsked.
 
Love you, moster!
XXX

 

måndag 16 september 2013

Mycket nu...

Dagarna rusar fram och jag försöker hinna med. Just nu är det lite mycket. Var en sväng i Hammarstrand idag och träffade vår internationell referensgrupp. Sedan hem igen. I morgon blir det tack och lov en hel förmiddag vid skrivbordet innan jag måst ut i skogen och plocka lite pinnar och kottar. Återkommer till det. Onsdag skulle jag ha tillbringat i Arnäs, men det är nu avstyrt. Mellansel på eftermiddagen vette sjutton. Stöde på torsdag försvinner in i tiden jag ännu inte kan överblicka. Fredag... Lördag....

Allt jag vill göra nu är att sitta och hålla en hand. Kanske sjunga med i några olika sånger som kanske kommer. Bara vara.

 

lördag 14 september 2013

Vedkubbehändelsen

Nu kan känsliga läsare sluta läsa. Jag tänkte bjuda på lite sann realism ur mitt liv...

Vissa händelser blir som en slags tids-milstolpar. Eftersom det nyss var tio år sedan Anna Lind blev mördad kom jag att fundera på vad jag gjorde när jag fick höra om detta mord. Jag minns att jag var ganska nyskild och satt i Docksta hos mor och följde nyhetsbevakningarna. "-va, är det TIO år sedan du skiljde dig?", frågade nu morbror Per som jag för tillfället hälsar på. "Jo, faktiskt. Så är det", svarade jag. Kom då att tänka på Vedkubbehändelsen. Varken morbror Per eller kusin Lisa hade hört om denna vedkubbehändelse så jag berättade...

Vedkubbehändelsen utspelade sig för snart tio år sedan i Billsta. Det var vinter och det hade kommit rejält med blötsnö. Jag bodde själv kvar i huset och måste varje dag släpa vatten till mina två fjordhästar i stallet som nyss anlänt, mocka och köra hästskit till gödselhögen och bära in ved. Veden var VÄRST! Mr Ohändig hade nämligen kapat varenda vedträ aningens (bara aningens) för långa för att de skulle gå in i pannan. För att kunna elda måste jag därför eftersåga av en liten skiva från ändan på varje vedklabbe. Gah! Denna hantering resulterade naturligtvis i en massa sågspån. ÖVERALLT.

Jodå, Mr Dåligt Samvete skulle komma och hjälpa mig med att bära in ved. Det hade han lovat. Pyttsan! Efter en ny omgång cementliknande blötsnö svalde jag stoltheten och ringde upp vederbörande för att påminna om detta löfte. "Jodå, visst kan jag komma", sa han. "Min nya tjej vill gärna följa med och se hästarna". Jag blev väl inte precis nyanserad i mitt svar, men gav uttryck för att jag inte tyckte det var det trevligaste jag hört honom säga. Ungefär så. "Jodå, hon kommer med..." Blev svaret och då, exakt DÅ, rann det över för mig och jag började joxa ihop en passande respons. Jag var som sagt JÄTTEARG!

Eftersom (den sprillans nya) källardörren ännu inte fått något lås hittade jag en sextumsspik som jag smashade in i dörrfodret och med en kedja hade jag improviserat ett låsanordning. Ungefär här borde jag ha gett mig. Han hade nu inte längre tillträde till min källare. Men så blev jag arg igen när jag såg framför mig hur han och nytjejen skulle stå på MIN gård och snoka runt när jag var på jobbet. Vad mer kunde jag hitta på?

Släpade fram huggkubben till dörren (med vanligt fönsterglas), hämtade bröllopsfotot och stabbade fast det i huggkubben med klyvyxan. Sådärja. Nu skulle Mr Dumpare få komma, försöka få upp dörren, titta in genom fönstret och upptäcka min lilla installation. Det var mitt sätt att ge fingret. Jag vet till dags dato inte huruvida han kom eller inte. Men jag hade fått avreagera mig och pyst ilska en stund. Denna händelse utspelar sig på den tiden Facebook och instagram inte fanns, och nu hade händelsen kunna försvinna in i glömskans dunkel om inte Anna Lind hade dött och det nyss var årsdag som aktiverade minnet igen....

 

 

onsdag 11 september 2013

Relikskrinet i Ullånger

Idag var jag med "växtplatskursen" till Ullånger en sväng för att besöka en av stiftets medeltida kyrkor, och en kyrka som fortfarande används som ordinarie kyrka. Den kunnige Leif, som är vaktmästare där berättade mycket bra om kyrkans historia och visade upp några riktiga klenoder, till exempel relikskrinet som är "känt från TV" i och med att det var på vift och hittades senare i Spanien dit det blivit fört av den ökände "kyrktjuven". Faktiskt snudd på en riktig Tintinhistoria, med intriger, förvecklingar och en hel del skicklig kyrkdiplomati. Nu står relikskrinet i säkert förvar under sin monter inne i kyrkan och jag tycker det känns kul att den är tillbaka i Ullånger igen, men skulle bra gärna vilja veta vad det är för relik som funnits där inne i skrinet...

 

 

Regnbågstrappan

Dagens snackis i Härnösand blev stentrappan som leder upp till domkyrkan. Någon hade målat några trappsteg i regnbågsfärgerna. Jag tog bilen förbi för att spana in det hela och jag tycker verkligen det är snyggt! Färgerna lyser upp, och man blir glad!

När jag kom hem funderade jag på hur det skulle se ut med regnbåge på alla trappsteg, hela vägen upp. Och kanske lite blommor, sparkels och hjärtan när man ändå håller på?

Eller blommor, som en god vän föreslog?

 

lördag 7 september 2013

Influensa

Bara att inse, jag har influensan nu. Rethosta och helt slut i kroppen. Tänkte gå på promenad idag (det var ett tag sedan), men orken fanns inte. Smet över till T2 på melodikryssfrukost, en mångårig tradition nu. Jag gick balkongvägen för att inte smitta ned moster. Kändes bra att kunna sitta där på balkongen i alla fall, men nu nämner jag mig så dum, jag sa att "jag kommer tillbaka ikväll", men hostan håller i sig. Jag skulle inte förlåta mig själv någonsin om jag bar med mig en bacill till T2. Så sitter jag och surar, för klen för att göra nåt vettigt, och för frisk för att sova bort dagen. Hoppas, hoppas, HOPPAS vara symptomfri imorgon!

 

torsdag 5 september 2013

Att vara

Just nu skulle jag ha varit i Stockholm på ett sammanträde, men jag kände att jag borde vara på T2 hos moster istället så jag ställde in Stockholmsresan. Men så när jag vaknade idag för att gå till jobbet en stund kände jag motstånd i kroppen. Lite kliar det i halsen, jag är trött som en zombie och fryser. Jag hoppas verkligen att det inte är en förkylning på ingång, för då är det mycket som faller. Skit, skit, skit!

Det värsta med en förkylning just nu skulle vara att jag inte kan sitta på T2 och "bara vara". Min moster, min stora förebild i livet håller på att logga ut för gott. Jag kan inte, och vill inte förstå det. Jag har bett om mirakel, jag har svurit och jag har gråtit. Och jag gråter. Det enda jag kan göra nu är att bara vara. Men har jag fått en förkylning, funkar inte ens det, och det suger!

söndag 1 september 2013

Trött, nära bristningsgränsen...

Så är denna helg tillända och jag känner att jag nog aldrig varit så här trött tidigare. Åtminstone inte på mycket länge. Helgen gick över våra ganska högt ställda förväntningar. Flera av helgens 350 unga konfirmandledare visade stort intresse av att bli delaktiga i stiftets internationella arbete! Vi kommer få ett mycket roligt fortsättningsarbete på vårt projekt, att bygga upp ett nätverk för unga människor som vill arbeta med internationella frågor tillsammans!

Men det är också som luften gått ur mig. Då de sista tonerna på postludiet klingat ut sjönk jag nästan svimfärdig ner i en stol och blev sittandes. Ändå skrapade jag ihop mig själv och tog mig hem, tvättade två maskiner tvätt, tog en varm dusch, och begav mig till T2 för att hälsa på min fina "extended family", dvs moster Ewa, morbror Per och kusin Lisa för lite the, lite prat, lite skratt och lite gråt.