torsdag 12 maj 2016

Vårrustning

Nu är jag i full gång med att få båten klar för sjösättning. Halvt ruinerad blev jag förra veckan då jag begav mig till Birsta och sedan Hjertmans i Sundsvall för att skaffa utrustning, färg och verktygslåda. Ny batteriladdare hittade jag på Claes Ohlssons för 1200kr. En ställning för solpaneler var också lite kostsamt, 1800 p Hjertmans.

Att handla är ingen konst, men själva pysslet med vårrustningen kräver kunnande, styrka och uthållighet. Bottenmålningen var intressant, det gällde att stressa järnet eftersom färgen torkade på nolltid! Lite läskigt var det att åla in under båten och trailern för att rolla på färgen, jag fick tankar om hur hela båten lätt kunde krossa mig där jag låg och målade för brinnande livet.

Masten var ett styrkemoment! Att baxa den på plats och få in sprinten gjorde mig alldeles svettig, att sedan vinscha upp den var lätt. Nu står den fint på plats, bara bommen kvar.

Elen är något jag inte begriper mig på. Idag var det för kallt och blåsigt för att hålla på, så imorgon ska jag försöka lösa det hela. Få upp panelen på sin pinne, byta batteriladdare och sedan koppla in batteriet i det hela. Lätt i teorin, men att hänga dubbelvikt i motorrummet är så jobbigt!

Idag lade jag ett bud på ett båtskjul också! Jag hoppas verkligen jag får det, för det kommer bli stor skillnad att kunna hålla till inomhus när jag fixar med båten. Tanken på ett eget båthus gör mig alldeles glad! Där tänker jag ha en kaffebryggare och en liten radio och stå och pyssla på höstar och vårar!

fredag 6 maj 2016

Arlanda

Sämre kan man ha det än två timmars väntan på Arlanda. I och för sig är jag på väg hem, inte bort. Men känslan är densamma, jag är på väg! En del nya erfarenheter fick jag på prostresan med Luleå stift, och några nya ställen dit jag definitivt kommer återvända när jag reser med grupp. Synagogan Kol Haneshama var ett sådant exempel. En synagoga där rabbinen varit i Taizé och blivit inspirerad av sångerna där så han tagit med sig dem och sjunger dem i synagogan.

Mest av allt har jag blivit inspirerad att studera efter den här resan! Dels för jag har dålig koll på en massa saker. Jag märkte till exempel att jag inte hade en susning om hur många som bor i Ramallah, och dessutom tänkte jag helt fel när jag skulle uppskatta antalet. Hu! Inte för jag vill vara ett "levande lexikon", men jag vill ha lite koll på basics. På STI fick vi höra Jesper Svartvik föreläsa om judisk-kristen dialog utifrån fem olika judiska högtider. Det kändes som hjärnan öppnade upp när jag lyssnade och en massa nya associationsbanor skapades! Häftigt! Jag tänkte då på min futtiga tillvaro till vardags hemma där jag så lätt hamnar i samma mönster - tv - iPad, städa - vattna blommor... Inget fel i det, men när det blir BARA det dag efter dag efter dag känns det som livet kommer springa ifrån mig på något sätt om jag BARA fortsätter så. Nu vill jag skriva mer, läsa mer och uppleva mer!

En häftig upplevelse i Jerusalem var när jag med en av prostarna besökte tatueringsstället. Tatueringsstället är specialiserat på pilgrimstatueringar och motivpärmarna dignar av alla religiösa motiv! När jag satt där och funderade på att lägga till lite till mitt armeniska kors kom en man och bjöd på koptiskt bröd från mässan. Man bakar 12 bröd, berättade han, och något eller några av bröden används i mässan, de andra blir "Agapebröd" som man kan dela ut till vänner och bekanta. Så där, i tatueringsstudion, satt jag och tuggade detta bröd medan prosten fick sitt Jerusalemkors på armen. Märkligt, mäktigt och annorlunda!

 

söndag 1 maj 2016

Påskdagen

Vi landade mitt i påsken här i Jerusalem! Efter en snabb avlastning på hotellet gick vi till St James och var med om "Blessings of the four corners". Det kändes lika fint som vanligt att vara med om det. Lite undrade jag förstås vad gruppen skulle säga om denna ceremoni, vi är ju lite impregnerade av vikten av delaktighet i Svenska kyrkan. I St James ser delaktigheten lite ennorlunda ut. Man handlar ljus och ställer i ljushållarna, man sjunger med lite ibland i hymnerna och man är närvarande. Prästerna och seminaristerna gör resten. Det är så långt ifrån "föreställning" man kan komma, för prästerna skulle faktiskt göra det de gör även om det inte kom några "civila" alls - Gudstjänsten är för Gud! Och församlingen. Så när ceremonin pågår kan det samtidigt kännas som kyrkkaffeprat i grupper som är där. Och det är helt ok. Man väljer hur nära man vill vara i själva ceremonin, men vill man hellre surra med bekanta en bit iväg går det också bra.