lördag 14 september 2013

Vedkubbehändelsen

Nu kan känsliga läsare sluta läsa. Jag tänkte bjuda på lite sann realism ur mitt liv...

Vissa händelser blir som en slags tids-milstolpar. Eftersom det nyss var tio år sedan Anna Lind blev mördad kom jag att fundera på vad jag gjorde när jag fick höra om detta mord. Jag minns att jag var ganska nyskild och satt i Docksta hos mor och följde nyhetsbevakningarna. "-va, är det TIO år sedan du skiljde dig?", frågade nu morbror Per som jag för tillfället hälsar på. "Jo, faktiskt. Så är det", svarade jag. Kom då att tänka på Vedkubbehändelsen. Varken morbror Per eller kusin Lisa hade hört om denna vedkubbehändelse så jag berättade...

Vedkubbehändelsen utspelade sig för snart tio år sedan i Billsta. Det var vinter och det hade kommit rejält med blötsnö. Jag bodde själv kvar i huset och måste varje dag släpa vatten till mina två fjordhästar i stallet som nyss anlänt, mocka och köra hästskit till gödselhögen och bära in ved. Veden var VÄRST! Mr Ohändig hade nämligen kapat varenda vedträ aningens (bara aningens) för långa för att de skulle gå in i pannan. För att kunna elda måste jag därför eftersåga av en liten skiva från ändan på varje vedklabbe. Gah! Denna hantering resulterade naturligtvis i en massa sågspån. ÖVERALLT.

Jodå, Mr Dåligt Samvete skulle komma och hjälpa mig med att bära in ved. Det hade han lovat. Pyttsan! Efter en ny omgång cementliknande blötsnö svalde jag stoltheten och ringde upp vederbörande för att påminna om detta löfte. "Jodå, visst kan jag komma", sa han. "Min nya tjej vill gärna följa med och se hästarna". Jag blev väl inte precis nyanserad i mitt svar, men gav uttryck för att jag inte tyckte det var det trevligaste jag hört honom säga. Ungefär så. "Jodå, hon kommer med..." Blev svaret och då, exakt DÅ, rann det över för mig och jag började joxa ihop en passande respons. Jag var som sagt JÄTTEARG!

Eftersom (den sprillans nya) källardörren ännu inte fått något lås hittade jag en sextumsspik som jag smashade in i dörrfodret och med en kedja hade jag improviserat ett låsanordning. Ungefär här borde jag ha gett mig. Han hade nu inte längre tillträde till min källare. Men så blev jag arg igen när jag såg framför mig hur han och nytjejen skulle stå på MIN gård och snoka runt när jag var på jobbet. Vad mer kunde jag hitta på?

Släpade fram huggkubben till dörren (med vanligt fönsterglas), hämtade bröllopsfotot och stabbade fast det i huggkubben med klyvyxan. Sådärja. Nu skulle Mr Dumpare få komma, försöka få upp dörren, titta in genom fönstret och upptäcka min lilla installation. Det var mitt sätt att ge fingret. Jag vet till dags dato inte huruvida han kom eller inte. Men jag hade fått avreagera mig och pyst ilska en stund. Denna händelse utspelar sig på den tiden Facebook och instagram inte fanns, och nu hade händelsen kunna försvinna in i glömskans dunkel om inte Anna Lind hade dött och det nyss var årsdag som aktiverade minnet igen....

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar