Håll fast!

Jag tycker om att gå min morgonrunda i trädgården när jag vaknar! Eftersom jag vanligtvis är morgonpigg gör jag mig en tidig kopp kaffe och går sedan "på inspektionsrunda". Mina 50 kvadratmeter stora trädgård kanske inte är så mycket att titta på säger ni kanske, men det känns som jag alltid hittar eller lägger märke till något nytt. Idag var det squashen som pockade på uppmärksamhet. Den har blivit så STOR! Den fullkomligt väller fram ur drivbänken och söker mer livsutrymme! Den känns så levande där man ser hur den trevar fram med sina tentakler, och den greppar ALLT som kan ge stöttning...

Stadig förankring med FEM ordentligt fästade tentakler!
Måste vara det optimala fästet. 

Här har den gripit tag i ett grässtrå...

Här har två tentakler mötts i ett ordentligt grepp. Men hur bra är det,
tänkte jag. Som att bara hålla sig själv i handen när höststormarna kommer.

Naturligtvis tog det inte lång stund innan jag hamnade i filosofiska funderingar. Vad greppar jag tag i när vindarna kommer? Ibland känns det som tentaklerna bara spretar ut lite på måfå som på en squash. Då är det slumpen eller lyckliga tillfälligheter som avgör vad jag slingrar fast i. Bättre vore att få ordentligt fäste i något stabilt och som varar över tid. Min härliga släkt, goda vänner, min tro på Gud, tryggheten med ett bra jobb, bostad... Det gäller att ha flera fästpunkter tänker jag. Om någon brister kan andra ändå klara av att stötta upp. Men sedan gäller det att inte växa fast i något bara för att det är säkert. Vart vill jag, i vilken riktning vill jag sträva. Just nu vet jag inte det, och försöker istället lära känna det här stället jag befinner mig på ordentligt. Sen en insikt till; Ibland behöver jag stöttning och ibland får jag vara stöttning för andra. Ge och ta, det måste vara det optimala. "No man is an island", som sensmoralen är i filmen "om en pojke".