måndag 18 juli 2011

Hemma

Det är bra märkligt. I Jerusalem längtade jag hem. Jag hade problem med magen, fötterna fulla med stora röda kliande myggbett och jag led i den 38 gradiga värmen. Nu när jag sitter nyduschad i sköna fåtöljen med fötter som börjar anta normala proportioner igen så önskar jag att jag var tillbaka i Jerusalem. Det är inte lätt att lämna staden och vännerna där! 


Resan gick bra, jag hade jättemycket bagage att släpa på och hade gruvat mig för hur det skulle gå att få hem allt. Som tur var följde Erika och Hélène-Dominique med till Ben Gurion och kunde hjälpa mig med bagaget i väntan på att de skulle möta upp en annan bekant som skulle anlända några timmar senare. På vanliga teminal 3 visade det sig att norveiganpassagerare skulle checka in på terminal 1 så det blev en del svordomar och släpande på transferbussen. Med fem kollin var det en lättnad med bärhjälp! TACK!!!


På Ben G var det den vanliga rutinen. En femma på väskorna, uppackning, utfrågning, kroppsvisitation (då det piper om mitt knä och min höft). Utfrågaren tyckte det var såååå konstigt att jag inte hade ett intyg från sjukhuset att jag har metall i kroppen, samtidigt som både de på sjukhuset och andra säkerhetssupervisors menar att sådana intyg är onödiga. Inte mest konsekventa stället...


En fråga var riktigt svår, när hon fick höra att min förra resa för ett år sedan liknade den här resan undrade hon varför jag kommer ner till Jerusalem och går på konferenser och hänger med folk. Hon kunde inte riktigt förstå tjusningen med konferens om "Armenian Art and History" och bad mig förklara detta. Jag blev ställd. Jag vet ju ibland inte själv vad det är som gör att jag sitter där och hjälper denna exklusiva samling armeniennördar med powerpointvisning och diabilderna. Jag tycker rätt och slätt det är KUL med dessa typer. Men det var svårt att förstå och svårt att förklara. 


Till slut kom jag igenom och då visade det sig att man efter säkerhetschecken skulle tillbaka till terminal 3 och det stora utbudet av taxfreebutiker. Men tyvärr blev det noll tid, inte ens hann jag slinka in i DVD-butiken och fylla på mitt förråd av israelisk film. BLÄ!


Resan var också helt hysterisk med en svensk-israelisk sexbarnsfamilj i sätena runt mig. Barnen sprang omkring och pappan obstruerade och ville inte sitta ned med säkerhetsbältet på när flygvärdinnorna sa till om det. 20 minuter innan landning pekade flygvärdinnan, högröd i ansiktet, med hela handen och sa att om han inte satte sig ner skulle piloten vända tillbaka till Tel Aviv igen. Hu! I det laget, med den skallvärk jag dragit på mig, kände jag att min blick nästan kunnat mörda...


På Arlanda mötte snälla familjen E upp och hjälpte mig med väskor, skjuts till Uppsala, mat, dusch och en skön säng. PUH. Så jobbigt det är att resa, och ändå funderar jag på om jag skulle hinna ner igen under min sista semestervecka efter Dockstadagen... 

2 kommentarer:

  1. Klart du hinner! Pallra dig! :)

    SvaraRadera
  2. Wish.... wish.... Men så sneglade jag på priserna i november... 1800 för en vecka TUR och RETUR!!!

    SvaraRadera