måndag 4 juli 2011

Besök vid Graven

Mina absoluta högtidsstunder i Jerusalem är när jag får tillfälle att gå med i den armeniska processionen i Grav- och Uppståndelsekyrkan. Det slår det mesta jag gör när jag är här. En hel del av seminariepojkarna var nya och prästen som ledde processionen var också ny, men tillräckligt många kände igen mig och hälsade mig välkommen med ett ljus. Det gjorde mig riktigt varm om hjärtat - vilken känsla av tillhörighet det ger att få vara med! Förutom seminaristerna, några sakristaner och prästen var vi fyra civila i processionen. Det är lite kul faktiskt, det var en hel del turister som stannade till och tittade när vi skred runt med ljus i händerna.


En bra grej med orientalerna och ortodoxerna är att de extremt sällan byter hymner, jag kunde därför stämma in i "De-e-vooo-o-oo-oo-oo-rgh-mi-aaaa....." (Herre förbarma dig) Hayr Mer (Fader vår) och några andra vanliga processionshymner. Textläsningarna ur evangelieboken handlar om ställena man besöker vid processionen; Jesu fängelse, lottdragningen om kläderna, Helenas krypta, pryglingspålen, Calvary, Svepningsstenen, Graven och sist tillbaka till stället där Jungfru Maria svimmade när hon såg den döde Jesus. Under tiden texterna reciteras brukar jag låta tanken vandra och meditera över dessa scener. 


Uppe på Calvary är det en extremt intensiv hymn, seminaristerna går ner på knä under hymnen och prästen tar av sig hatten och lägger den på ena axeln som en symbol för hur Jesu huvud hängde när han dog. Starkt och vackert framför alla lampor och kors uppe på själva Golgata!


Vackraste sången är framför graven, där sjungs "Der Voghormia" med någon av de otaliga melodier som finns, just denna procession råkade de välja den jag gillar mest och den som sjungs tvåstämt. När de hade sjungit klart utanför graven går processionen runt graven medan vi "civila" får tillfälle att gå in i själva gravkammaren. Det blir svårbloggat om detta då det är så stort.




Ute igen går vi till sista stationen och ber Hayr Mer samt kysser evangelieboken. Jag vet inte riktigt vad man säger om det i mina protestantiska kretsar, men här i Jerusalem, i processionen och i det ögonblicket är jag tämligen armenisk. Prästens "Bless you" är underbart att få.




Seminaristerna framför Jesu fängelse




Väl hemma igen funderar jag på varför jag "går igång" på denna procession så mycket. Jag skulle tro att det är det visuella tillsammans med de vackra hymnerna. Nu när jag kan sjunga med i dem är det ännu trevligare - jag blir den enda sopranen i en manskör (inte för att jag hörs - de sjunger MYCKET starkt), men jag själv hör och det känns riktigt gott att få vara med! Dessutom är kopplingen till platserna det som gör det hela så verkligt, det blir så lätt att tänka tillbaka 2000 år då det hela utspelade sig...



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar