Jag är en ärkeoptimist och har ganska stort självförtroende. En kompis och jag satt och diskuterade ikväll om vad vi har för livsstrategier. Nu har hon gått hem, men jag sitter och funderar vidare på det vi pratade om. Vi är ganska olika på några punkter, jag ska ta ett exempel. På min bokhylla ligger min klarinett som jag återfunnit (den har varit borttappad hemma hos morsan i uthuset ett tiotal år). Jag har putsat upp den och provspelat lite. Det går inte så bra. Jag HAR en gång kunnat spela hela "the entertainer" utantill och jag HAR till och med spelat med i ett storband en gång i tiden (vi snackar typ 30 år sedan). Att jag låter klarinetten ligga synligt i vardagsrummet beror främst på två saker, kanske tre. För det första är den snygg, rent estetiskt. Svart och glänsande, jag blir lite glad när jag ser den. För det andra händer det att jag försöker spela lite, jag börjar nästan få kläm på "Amazing Grace" nu. För det tredje vill jag gå vidare från trumpeten. Min kompis undrade dock om inte klarinetten påminner mig om att jag INTE kan spela längre. Hon skulle bli lite psykad av att ha ett instrument så visuellt i rummet.
Jag kom då på psykologiprofessorn Martin Seligman, vars teorier jag ofta tagit upp under min tid som psykologilärare. Han har undersökt optimister och pessimister och ganska lätt kunnat se samband mellan långt och lyckligt liv med optimism. Om jag minns rätt så sa han att hur vi förklarar misslyckanden i allra högsta grad har med optimism/pessimism att göra. Om misslyckandena beror på faktorer utanför oss själva, är temporära och inte påverkar allt vi gör tenderar vi i högre utsträckning vara optimister. Förklarar vi våra misslyckanden med att det beror på oss själva, drabbar oss ständigt och påverkar det mesta vi företar oss är vi mer pessimistiska.
Det är hälsosammare att vara optimist än pessimist, så en stor fråga är då naturligtvis om vi kan lära oss vara mer optimistiska. Jag tror faktiskt det går. Jag ska ha som ett nyårslöfte att ta tillvara på min optimism och sluta få dåligt samvete om jag ibland i stunder av övermod framstår som kaxig. Skrapar man bara något på ytan är jag inte det minsta kaxig, utan det är mest bara ett försök till självpepp. Typ "jag är inte rädd, jag kan spela..." En peppfilm som jag hittade på youtube tar upp just detta; hitta dina styrkor och odla dem, så leder det till ökad lycka. Lekfullhet, kreativitet, visdom, social intelligens och nyfikenhet var de styrkor jag scoorade högt på i det självtest som nämndes i filmen. Vilka är dina styrkor och vad gör du för att odla dem?
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar