onsdag 4 april 2018

Samos - Sarria

Idag tog vi busen till Samos för att vandra de 15 kilometrarna tillbaka till Sarria. Det låter enkelt i teorin, men i praktiken kroknade jag redan igårkväll. Allt regnande känns i knän och höfter. Jag är stel och krum som en pinne på mornarna och inte ens citodonbrus hjälper mig upp på benen. Det liksom svider inne i högra knät.

I Samos firade vi mässa i ett litet katolskt kapell och sedan begav sig gruppen iväg. Jag vandrade en liten stund för mig själv, sedan liftade jag till Sarria och fortsatte vandringen där. Har nu 6000 steg på mätaren när jag ligger i sängen och får uppdateringar om gruppens strapatser. Det var en svår vandring, så jag får bekräftat att jag beslutade rätt. Jag vill ju hålla hela veckan.

Ändå tänkte jag den lilla stund jag gick att jag gärna skulle vilja göra detta någon gång i framtiden. Men då i mitt eget jättelångsamma tempo! Jag skulle kunna tänka mig en mil om dagen, och ta hela dagen på mig för den milen. Det kunde funka! Med vattenflaska och en massa funktionsplagg och minimalt med packning. Ta dagen som den kommer och fokusera på egna tankar och möten jag gör under vandringen. Men det kunde gärna få vara i högsäsong med mer sol och fler pelegrinos!




3 kommentarer:

  1. Ja det där vädret är ju onödigt blött. Här har det blivit onödigt vitt igen.
    Men jag tänker att det är läskigt att gå när det är sommar också. Jag tänker på skogsbränder och alla eukalyptusträden som antagligen inte är nödbedda till att brinna.
    Lagom är ett bra ord och en mil om dagen är mycket mer behagligt än två! Mina fötter kan nog tänka sig att göra dig sällskap. (Mig blev de bara arga på.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med en mil om dagen hinner man med att njuta av naturen, sällskapet och maten! Traska istället för att skena igenom naturen på kortast möjliga tid. Ör både sugen och avskräckt nu, men hoppas vara i form någon gång för detta.

      Radera
    2. Två mil, eller +/- några km om dagen var rena Vasaloppet för mig. Det blev en prestation istället för kontemplation. Det enda jag tänkte på var mina fötter. Och Gud må vara överallt, men varför just i mina skoskav? Jag hade svårt att se'n där.
      (Jo, det hände att jag fick andra upplevelser också. Men skoskaven var de mest efterhängsna.)

      Radera