söndag 25 december 2011

Möte med Jerusalem


När Felix Bovet i mitten av 1800-talet skulle åka till Jerusalem och var i Jaffa skriver han:
”Vägen ifrån Jaffa till Jerusalem anses vara föga säker; också beträda resande den nästan blott i karavaner. Så snart Imperatores (skeppet de anlänt i) passagerare sitgit iland fördelade de sig i grupper för att skaffa sig nödvändiga människor och hästar: Ryssarna begåfvo sig till grekiska klostret; Engelsmännen och Amerikanare till sina konsuler; katholikerna till fransiskaner-hospitalet, der allt är färdigt till uppbrott...”
Min tanke när jag läser detta är att hur du uppfattar det Heliga Landet beror i allra högsta grad på VEM det är som introducerar landet för dej. Och, fortfarande idag är det så! En så kallad ”balanserad” syn på det Heliga Landet är ursvårt att hitta. Guider, organisationer och också kyrkor har oftast en förhandsinställning om vilka som är ”the Good guys” och ”the Bad guys” här och överför sin åsikt på dej, antingen du vill eller inte.
Jag kommer ihåg min första resa hit 1990, när jag jobbade på en kibbutz i norra Israel. När vi var ute på en busstur och körde igenom en arabisk by förklarade guiden varför byn såg så smutsig ut med ”They don´t appreciate green grass as much as us, coming from Europe” och, det förfärliga uttalandet ”They are dirty by nature”. RYS! I andra grupper som jag rest med har jag också varit med om det omvända perspektivet när man förklarat att ”Israeler eller judarär ett särskilt krigiskt folk som gillar att djävlas med folk”. RYS!
Så mycket elände dessa guider ställer till med! Jag önskar att folk skulle kunna komma hit och få upptäcka landet på egen hand, utan påverkan från denna förhandsinställning. Först då kanske man skulle kunna upptäcka att båda, eller ALLA!, sidor här har nyanseringar!
För något år sedan var jag på en föreläsning av dr T. Hummel, en amerikan som specialstuderat pilgrimsresandet på 1800-talet. I korthet handlade den föreläsningen om att de olika kristna grupperna har olika preferenser beroende på hur de mottagits i det Heliga Landet. Är man fattig ryss och blir introducerad i landet av ortodoxa munkar är det säkert så att man bor i stora sovsalar under primitiva former, blir guidade på de heliga platserna som just ”Platser” (med stort P). Platserna blir ytterst viktiga och de ska skilja sig från andra platser genom sin utsmyckning. Ju heligare plats, desto mer oljelampor och ikonbilder! Blir man däremot introducerad av en konsul eller någon annan, vars vistelse i Jerusalem INTE går ut på religionen utan snarare politik eller handel - ser man på platserna som något helt annat. Man bor bekvämare och kontrasten blir större till alla andra pilgrimmer, vilket gör att man ser lite ner på denna ”massa”. Platserna är fortfarande viktiga - men det verkar som om de fysiska platserna snarare blir ett pittoreskt inslag i reserapporter än föremål för den egna fromheten. Hummel beskrev det som att protestanter mer ”går igång” på TANKEN av de bibliska platserna än den verkliga platsen. Eftersom Jerusalem och Betlehem ändrats en hel del sedan Jesu tid vill protestanter ofta ”tänka bort” nutiden när de närmar sig graven, födelseplatsen eller andra ställen. Helst vill en protestant kanske sitta i öknen eller vid en bäckfåra och det ska se ut som om Jesus när som helst skulle kunna komma invandrande i det sceneri man har framför sig. Många protestanter uppskattar kanske därför Gordons Golgata (Trädgårdsgraven) mer än Holy Sepulchre (Gravkyrkan).
Hur man ser på varandra är också olika, berättade T. Hummel. En protestant som ser en ortodox har en tendens att fnysa föraktfullt och säga ”Tingel-tangel!”, medan en ortodox som ser ett protestant fnyser och säger ”turist!”. Svårt blir det då i detta inter-kristna möte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar