onsdag 28 december 2011

Frihet att upptäcka!


Felix Bovet (författaren till boken jag reser med) föredrog att resa i mycket liten grupp och tänkte sig skrämma bort eventuella bovar med pistoler från Marseille utan vare sig kulor eller krut:
”Jag har sagt att man vid resor i Palestina vanligen ackorderar med en dragoman, som för ett visst pris om dagen förser den resande med tält, hästar och lifsmedel. För besparings och i synnerhet för mera trygghets skull sluter man sig vanligen tillsamman i en karavan. Detta sätt att resa är beqvämt i ett afseende, ty man har alls icke att oroa sig för tillvarelsens små materiella nödvändigheter; man finner hvarje afton under sitt tält den säng, hvaruti man aftonen förut hvilat, och när man en gång vant sig vid dragomannens kök, så behöfver man icke dagligen göra farliga försök i matväg.
   Under föregående utflygter hade jag fått uppskatta hvad denna resemethod kan hafva beqvämt, men jag förblef dock öfvertygad, att den mest beqväma sak i verlden är friheten. - Tanken på att vara genom ett kontrakt lemnad i händerna på en dragoman, som bestämmer huru man skall tillbringa sin dag, bestämmer timmen då man skall stiga upp och då man skall lägga sig, och som helt oförmodadt kommer att afbryta middagsluren eller måltiden, liksom kommendören i Don Juan eller såsom de fordna deligenskonduktörerna, - denna tanke, säger jag, var mig icke mer än lagom behaglig. Det syntes mig också att detta medförande af sitt tält, likt trädgårdssnäckan, för att der hvarje afton draga sig tillbaka, var att från resan borttaga dess förnämsta behag, ovissheten och lokalfärgen. Det var tämmligen likt dessa långa jernvägsresor, t.ex. från Paris till Bayonne, der man knappt har någon annan öfveraskning än att på hvarje station återfinna samma buffet och samma väntningssal.
   Jag gaf således min trogne Hannah del af min önskan att resa ensam, utan tält och utan kök, och frågade honom om denna idé vore verkställbar, föreslående honom att följa mig. Hhannah - jag bekänner att jag vanligtvis helt kort kallade honom Jean för att spara mina lungor,  - Hhannah svarade att mitt förslag mycket väl kunde verkställas, ifall jag icke vore rädd att en och annan gång ligga i ett fårhus, och om jag förstod konsten att i nödfall nöja mig med en apelsin och vatten; vi skulle nog dessutom finna herberge i Tiberias och i något kloster på Karmel.
   Följaktligen skaffade han monkrer, och jag gjorde mina tillrusningar för afresan. Jag hyrde tre hästar, en för Hhannah, en för mina saker och en för mig sjelf. De två monkrerna skulle efter vana, göra resan till fots. Såsom säkerhetsmått hade jag i gördelen två pistoler,  köpta i Marseille, dagen före min afresa. I Orienten är det alldeles nödvändigt för att göra sig respekterad, att bära vapen. Sannt är, att jag icke hade några kulor och fåfängt försökt att skaffa mig litet krut i Jerusalem. I sjelfva verket var jag rätt nöjd därmed, ty det syntes mig särdeles motbjudande att fläcka det heliga landet med blod.”
Jag sympatiserar mer och mer med denne Bovet! Precis på samma sätt resonerar jag när jag reser här. Jag riktigt ryser när jag ser turistbussar stanna till och en hel flock, ibland till och med lika klädda, turister strömmar ut för att som på givet tecken ta några kort för att sedan bli infösta i bussen igen och köras vidare. HU! De resor som jag själv har varit med att arrangera är något bättre, de flesta av dem, och tar mer hänsyn till resenärernas önskemål. Men ganska ofta har jag även där märkt att deras resepedagog i sin iver att visa så mycket som möjligt av landet jagar upp gruppen i ett omöjligt tempo, så det efter resan blir ett virrvarr av intryck som kan vara svåra att reda ut när man kommer hem. 

Tacka vet jag resor man gör i riktigt små grupper eller på egen hand. Då får man möjlighet att följa intressanta människor man möter eller göra oplanerade avstickare! Visst mått av strapatser skapar också minnen som är obetalbara! Jag minns min allra första natt i Jerusalem för 21 år sedan, när jag och Helena skulle hitta någonstans att sova i Gamla Stan och hur vi så småningom lyckades få ett par madrasser på taket någonstans i Christian Quarter. Dagen därpå måste det ha varit någon av påskdagarna - för det klämtades i klockor och slogs på nån bräda plus skränades från ett minaret 20 meter bredvid oss! Oplanerat, impulsivt och galet roligt! Åker man i alltför organiserad form går man miste om allt detta! Min resefilosofi har varit, och är fortfarande; ”Less is more”. Genom att fokusera på några få saker kan man bli lite av en expert på dessa grejer och lär sig med tiden att se nyanser i detta. Andra får flänga på och hinna med så mycket som möjligt, medan jag satsar på mina nörderier (Holy Fire, Processioner, St James, Via dolorosa, Födelsekyrkan, Assariyye, Wadi Nar, Wadi Kelt, Jerico och öken). 
I dag bär det av ut till öknen igen och jag ser mycket fram emot den sterila stillhet som råder där. Det har regnat en del så jag tror inte vi kommer att kunna ta oss till wadi Kelt, men det går ändå att göra en liten avstickare för att sitta en stund och reflektera över livet på en sanddyn! Tanken skärps i öknen och jag brukar ofta känna mig stärkt efteråt - I den stillhet som råder hör man lättare Gud? 




Utanför Beit Sahour, vid Mar Sabaklostret

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar