Jag börjar det nya året med en tillbakablick. På Facebook får man ju numera en rapport om vad som hände "on this day", och nu i januari är det en hel radda ganska stora saker som uppmärksammats.
20
Nu i januari är det tjugo år sedan jag började på Parkskolan!!! Jag minns hur det var. Jag hade pluggat på i Uppsala i ett antal år, var lite i valet och kvalet om jag skulle fortsätta med doktorrandstudier eller om jag skulle "bli något". Jag var lite less på Uppsala då och jätteless att leva på studiebidrag, och jag hade precis träffat en man och förlovat mig så jag kände att jag kunde göra ett försök som gymnasielärare. Jag hade då vikarierat i fem veckor för min moster som då var lärare i historia-religion-samhällskunskap på Ådalsskolan och upptäckt att jag faktiskt är bekväm i lärarrollen.
Intervjun var ganska kul. Jag kände att jag hade goda chanser att få komma till Parkskolan och bli lärare trots att jag då saknade formell behörighet (hade ju bara läst ämnena). Jag fattade inte att det inte var någon som helst konkurrens till jobbet, så när studierektorn frågade om jag kunde ta en klass i svenska svarade jag övermodigt att "jomenvisst". Jag ville ju ha jobbet! Så här 20 år senare kan jag vara lite kritisk till att jag överhuvudtaget fick frågan. Är man helt grön som lärare och med ämneskunskaper i religion och psykologi - hur fasen tänker man när man slänger åt mig en klass fordonselever i SVENSKA? Jag är naturligtvis också kritisk till att jag kunde vara så blåst att jag accepterade detta. Rikspucko!
Jag slet som en gnu detta första år. Svenskgruppen var en mardröm. De var inte direkt studiemotiverade och inte blev det bättre då de insåg att jag var ganska kass på att förklara grammatik och peppa till mer läsning. Jag slet ont, men överlevde tack vare goda kollegor och "realia" - vi sysslade en hel del med filmkunskap eftersom det faktiskt ingick i kursplanen. Sålunda såg vi filmer, analyserade dem, skrev om alternativa scener mm mm. På något vis tog denna termin slut till sist och när sommaren kom blåvägrade jag att fortsätta som svensklärare! Två år senare fick jag samma klass igen, men då i religion. Kändes som skön revanch att få vara en bra lärare istället för en sopa!
10
För tio år sedan slutade jag på Parkskolan och flyttade till Jerusalem där jag i betydligt tuffare konkurrens fick jobbet som director för Bildas studiecenter. Helt ofattbart att det gått så lång tid! Jag började blogga ungefär i samma veva och det är ganska kul att gå in och läsa och minnas hur det var. http://jerusalem.blogg.se/2006/january/
På många sätt var det omvälvande att hamna i konflikternas Jerusalem. Det jag inte skriver något om i bloggen då är olika konflikter vi hade på kontoret och i organisationen. Jag kände mig ofta ganska ensam och långt borta, men bestämde mig tidigt för att jobba på och gå "all in" i uppdraget. Som lärare har man kanske någon slags annan grundinställning till hur man ska studera konflikten mellan israeler och palestinier än vad några av mina företrädare haft. Jag tycker man måste vara hederlig i hur man presenterar landet för de grupper som reser dit och som jag var satt att göra program åt. Vad jag har för åsikt i sakfrågan är inte egentligen intressant, utan de som åker på studieresa måste själva komma underfund med hur de ställer sig. Men det kräver ett program där man får ta del av både Israel och Palestina. Jovisst, detta ÄR folkbildning, och mina samtliga företrädare delar alldeles säkert denna åsikt.
Då jag tyckte det saknades bra kontakter på den israeliska sidan och jag försökte komplettera med några kontakter som jag hittade under min tid. Det är klart det blev lite spänt emellanåt på grund av detta. Speciellt på kontoret i Jerusalem. Men, jag överlevde konflikter av allehanda slag och kom hem med grymt bra erfarenhet och en känsla av att jag nog snart ville ut i världen igen.
6
Här radastillbakablickarna... I SEX ÅR har jag nu jobbat på stiftet! Helt otroligt vad tiden går snabbt! Konkurrensen till det jobb jag har nu var stenhård! 69 sökande, varav min säkert tuffaste konkurrent var moster Ewa! Jag trodde det var kört under hela intervjun men gick in för att "öva bli jobbintervjuad" snarare än att ta det jätteallvarligt. Kanske var det just detta som gjorde att jag inte hispade utan gjorde ett bra intryck? I don´t know, men jobbet blev mitt och jag trivs fortfarande mycket bra och tycker det passar mig perfekt, speciellt efter det att jag fick börja jobba med internationella frågor!
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar