Luther

Så är jag inne på min andra lediga dag i Uppsala och jag passar på att strosa så där lite härligt planlöst. Fyrisån, slottet, botaniska trädgården och engelska parken. Jag besökte farmor och farfars grav och krattade lite. Slängde några vissna ljungblommor. Passade på att filosofera lite. Precis som jag stod och filosoferade över liv-död-livslång kärlek och Meningen med stort M började Malena Ernmans "min stund på jorden" spela (jag hade iphonen och en spotifylista igång). Jag greps av texten som jag googlar fram:

Jag funderar ett tag på vad som är "orden" i texten. Vilka ord ska just jag lyssna på? På det tänker jag när jag står och tittar på gravstenen. 

Så går jag vidare. Stannar till vid ett gigantiskt vattenfat. Det påminde mig lite om en ortodox dopbalja, typ som jag sett i Betlehem. Tvärnit, kände på vattnet lite. Lyfte blicken och såg lägenheten där farmor och farfar bodde. Där, i den lägenheten blev jag döpt! Av farfar Luther förstås. Naturligtvis styrde jag stegen förbi framdörren och stod då på "Martin Luther Kings plan". Jag som nyss funderat på vilket ord jag ska lyssna till... "Tänk om det är Luther", tänkte jag. Dels som min farfar -ibland är det lätt att tänka på vad han skulle ge mig för livsråd. Luther som Martin Luther också. Inte för att jag så mycket tänker på hans lära - jo, jag är säkert lutheran, men först och främst är jag nog kristen och ekumen. Luthers lära är inte direkt av avgörande betylse för mig. Men Martin Luther King! Där snackar vi ord! "I have a dream..." Och så visionen om ett rättfärdigare samhälle! Det är ord jag kan ha som livsord ett tag! Jag brukar ibland tycka att jag är för drömmande, för idealistisk och visionär. Martin Luther King var ju det också! Och det inspirerar!