När jag började jobbet efter sommaren var trädet grönt och frodigt. Man kunde inte se igenom lövverket, det var som en grön koloss stod utanför och kikade in på mej där jag försökte jobba. Mitt liv hade också lagt in turboväxeln. Jag reste än hit och än dit, ständigt på språng och jag vill nog säga att jag tog ut svängarna till max. Och ångrar inget.
Sedan kom hösten och bladen började gulna lite smått. I oktober såg man tydligt att det var en ny årstid på ingång.
November kom och löven började singla till marken ett efter ett. Några få löv försökte klamra sig fast, och eftersom hösten har varit onormalt mild och varm kunde dessa löv envist hänga kvar anmärkningsvärt länge. Så kom det ett oväder med mycket blåst i lördags och sedan kom den kalla snön igår. Dessa envisa löv flög av och virvlade bort. I går när jag kom till jobbet var trädet helt bart. Fast som tur var hade det kommit lite snö som skylde det nakna trädet. Även om man VET att snön och kylan skulle komma känns det lite sorgset.
Även jag går in i en annan fas. Advent betyder att vi på stiftet kan ägna oss lite mer åt pappersgöra och olika avslut. I församlingarna är man fullt upptagna att fira advent, så därför finns det tid att reflektera. Se tillbaka på det som varit och dra upp nya idéer inför våren.
För rätt som det är sprätter det till under snön när de uppsvällda knopparna gör sig redo för en ny vår. Då måste man vara beredd! Oj, vad jag längtar till denna vår! Men. Jag antar att jag först måste pressa mig igenom denna vinter.
Så ett litet ökenmodercitat (ur "Ökenfädernas tänkespråk" Artos) som jag gillar:
"Amma Theodora sade: "Kämpa för att komma in genom den trånga porten (Luk 13:23). Träden kan inte bära frukt utan att ha tagit emot vinterns stormar och skurar, och på samma sätt är det med oss..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar