Tänk att denna märla och fem likadana spikades in i mitt högra knä när jag var fem-sex år. Det skulle göra att det högra benet pausade i tillväxten så det vänstra benet fick växa ikapp. Det skiljde flera centimeter mellan benen och på den tiden var det på detta vis sådant korrigerades.
Jag minns träningen på barnreumatologen i Lund med fasa. Det skulle böjas, sträckas, simma, cyklas med benet. Jag ville mest inte röra mig ur fläcken, för det gjorde typ ONT!
EN rolig grej var att när vi barn på avdelningen skrevs in så fick vi ta hissen ner i kulverten för att där välja cykel. Det var fina trehjulingar eller tvåhjulingar med stödhjul som vi sedan swischade fram med i avdelningens korridor. Extra roligt var det att åka nedför det sluttande golvet från matsalen till avdelningen. Men kände vi på någon kunde det hända att cykeln beslagtogs.
Sedan, när jag var 21 år fick jag förlänga det ben som haft märlor i sig. Håhåjaja. Jag tänker på det ibland - undrar om dessa båda ingrepp hade tagit ut varandra om de bara låtit benen vara? Förlängningen gjorde ju skitont den med!
När jag är ute och promenerar kan jag ibland drabbas av sorg och ilska. Varför fick jag dessa mina ben? Det hade varit så mycket bättre att kunna springa och hoppa ohejdat!
Men ändå - när jag ser märlan och tänker tillbaka är jag trots allt glad över att jag HAR ben och att de ändå faktiskt fungerar! När ska jag lära mig att inte ständigt jämföra mig med andra?
