Idag är det lite pendling mellan ljus framtid och tvivel på min förmåga. Efter navigationskursen var avslutad kände jag att det här kan jag. Jag briljerade ju lite på övningsuppgifterna. Kände mig som en fena med passare och transportör. Såg mig själv i seglarställ med vinden vinandes kring öronen... Så en tågresa hem, lite skallvärk och jag hamnade i ruelse. Vad är det jag ger mig in i? Kroppen sviker ju! Stapplandes tog jag mig genom Härnösand som Bambi på hal is i skor utan broddar. Jäklar, vad händer om jag faller? Vad händer om jag går på grund? Vad händer om jag faktiskt blåser bort därute på havet? Är det verkligen bättre att spänna bågen så den brister? Jag bara undrar...
Det är ju så att jag vill leva livet fullt ut medan jag fortfarande kan. Men då jag inte kommer få några barnbarn att dra skrönor för när jag blir gammal om mina bedrifter, är det verkligen värt allt slit, allt plugg och alla pengar jag lägger ner på ATLA3?
Sover på saken och hoppas på ny tillförsikt imorgon. Nu är den bortblåst.
Lätt att gå på grund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar