Ofrivillig ensamhet

Nu kanske det blir ett mer "naket" inlägg än vanligt, men möjligen lite sannare. I morse hörde jag någon jöns på nyhetsmorgon som pratade om ofrivillig ensamhet och jag kände att jag fick en "diagnos" på varför jag går och hänger läpp lite titt som tätt. Det hon sa var ganska bortkastat - typ ut och engagera dej i ideella grejer. Skulle inte tro det, när jag är nere drar jag mig undan. Jag vill inte förpesta tillvaron för mycket då, tänkte jag.

På något sätt fick jag ändå på mig kläderna och började hasa mig till kyrkan. Det är ju ändå första advent. Julmys och Otto Olssons advent. Sånt dör jag inte av, tänkte jag.

Halt var det. Fick gå omvägar för att hitta gruskornen. Snart halkar jag. Tänkte jag.

Tuuut! Det var Lena-Maria som också skulle till kyrkan. Hon såg min något stela gång och erbjöd välkommen lift. Det var typ hundra meters isbana kvar. Jag ingår ändå i ett bra sammanhang, tänkte jag.

Fullt med folk i kyrkan! Kören sjöng som om det gällde livet. Otto Olssons advent, yes! Nån annan låt också som ledde till spontanapplåd i domkyrkan (högmässa och allt). Jag applåderade med, de ska inte behöva känna sig löjliga som "råkade applådera" tänkte jag.

Sopplunch och trevligt samtal med trevlig bekant. Tänkte ganska mycket på det sedan. Jag är inte ensam om att vara ensam. Ungefär så tänkte jag.

Nu pyssel i mitt adventspyntade lilla gårdshus. Nedräkningen fortsätter. Nytt gårdshus väntar. Blir nog bra det med.

Ska snart iväg till en inbjudning på adventsvickning. Jag är inte så ensam som jag tror, även om jag för tillfället är stämd i moll.