Bloggandet går trögt nu. Jag vill ju blogga, men många gånger slänger jag det jag skriver och gör något annat istället. Jag är lite trött och okoncentrerad, men också ruggigt kreativ och igång. Samtidigt. Det är lite tröttande.
Nu sitter jag i alla fall på tåget från Uppsala, på väg hem efter två dagars "arbetskonferens" i det internationella arbetet. Typ två-tre från varje stift träffas en gång om året i Uppsala för erfarenhetsutbyte, kunskapsinhämtning och inspiration. Inbrötandes av konferensen var jag trött och less och tänkte lite "vad blir det här, vad ska det här ge mig?". Emellertid tog jag mig snabbt upp ur gropen och vände på frågan till "Vad är det jag kan bidra med?" Upptäckte att det faktiskt var en hel del. Jag har pratat mig varm med en massa olika personer om hur man ska få igång ungdomars engagemang för internationella frågor i svenska kyrkans internationella arbete. Det blev spännande och utvecklande samtal!
Sedan, nyss, på perrongen i väntan på tåget kände jag att jag failade STORT i mitt eget engagemang. Där stod jag i min egen bubbla av musik från mina ganska dyra hörlurar, trådlösa förstås. En man kom fram till mig. Jag hade sett honom tidigare då han rotade i soporna efter burkar att panta. Han hade en lapp i snöre runt halsen som berättade en sorglig historia. En bit ur hans liv. Han gestikulerade och ville ha pengar. Jag hade inga pengar sa jag. Han förde handen mot sin mun och tecknade att han var hungrig. Jag hade ju inget... Jag skämdes och föll undan med blicken och han vandrade vidare. Fail! Jag hade visst pengar! En hel hundring har jag ju prydligt ihopvikt i iphonefodralet. Varför ska jag vara så girig?
Mannen startade om sin vädjan till en stressad mor med två barn som stod på perrongen. Jodå, hon var en god människa och grävde fram en av deras inplastade mackor och räckte över den. Glädje för mannen och ett riktigt möte blev det. Ingen smått autistisk individ med stora hörlurar där inte!
Nu sitter jag i ruelse och rannsakar mitt handlande. Är jag bara engagerad i teorin? Har jag verkligen rätt att sprätta runt och prata om hur man väcker andras engagemang när jag inte förmår att leva som jag lär? Jag kommer fram till att jag inte har ett smack att skylla på och vill göra bättring!
Fasen vad jag failade. Nu när jag ser det i text kommer eftertankens kranka blekhet över mig med dunder och brak... Det enda jag kan göra i detta läge är att ta det som en livslektion. Nästa gång jag hamnar i liknande situation vill jag åtminstone kunna ta av mig lurarna och komma ut ur min bubbla!
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar