Livet känns emellanåt som en balansakt i den högre skolan. Man bygger och bygger, men vips rasar allt på ett ögonblick. Om man ändå kunde lära sig uppskatta den stilla lunken när jämvikt råder, hur mycket lättare skulle det inte bli! Är det så att man behöver de hisnande känslorna för att känna att man lever fullt ut? Jag är benägen att tro det är så. Om detta mediterade jag över när jag roade mig med att bygga stenhögar på Trysunda häromdagen.
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar