Kyrkvärdskurs

Nu är kyrkvärdskursen precis avslutad på Vårsta och jag sjunker ner i soffan härhemma och försöker få sjögången i huvudet att sluta gunga. Det är så roligt med kyrkvärdskurs, men med många nya människor och så mycket som händer tar det lite tid att "landa" efteråt. Vi var två i kursledningen och fokus var på teologi. Var står Svenska kyrkan teologiskt? Vad är det för teologi i "stororden"? Hur kan olika kors bära på olika teologier? med mera, med mera...

Idag hade vi "gudstjänstvekstad" där olika grupper gjorde predikan, valde psalmer, läste texter, böner, ställde iordning bönsalen. Jag och fyra andra hade hand om predikan. Det var magiskt att sedan se hur alla delar bildade en mycket fin mässa! Texter, böner, predikan och psalmer - nästan helt obegripligt att det kan bli sådan samstämmighet när man är många som delar ansvaret. 

Jag utmanade mig själv till det yttersta idag genom att sjunga solo! Det är verkligen helt utanför min "comfort zone" att göra något sådant. Sjunga i duschen gör jag med förtjusning, och när jag kör bil. Eller gömmer mig i en kör bland andra. Men solo? Det har länge varit en dröm att få prova på det, men jag har faktiskt aldrig vågat. Men när min kyrkvärdskursledarkompis Eva undrade om jag kunde avsluta med en sång från Jerusalem kändes det så rätt. Och naturligtvis blev det "Der Voghormia" (Kyrie Eleison, Herre förbarma dig). Och det bar! Vilken känsla att på detta sätt få besegra min egen rädsla! Men det var en pärs och jag vet inte om det kommer hända igen.