Kaotisk lektion

Nu är det länge sedan jag skrev om en kaoslektion. Jag minns med viss rysning och en gnutta förtjusning när jag hade kaotiska etiklektioner "på den gamla goda tiden" som gymnasielärare. Speciellt med mina underbara fordonspojkar hade lektionerna en tendens att urarta på ständigt nya och intressanta sätt. Idag höll jag i ett "afternoon tea - seminarium" i Timrå som gav en hel del flashbacks till Parkskolan.

Jag kom till Timrå och "In between" i tid och lunchade samt kände in miljön lite. Några satt och tittade på storbilds TV´n som visade damernas längdåkning. Kände jag blev lite fundersam när jag insåg att man tydligen hade för avsikt att bryta skidåkningen för att jag skulle föreläsa. OJ. Det är lite väl stort. När jag var grundskoleelev bröt man lektionerna för att Ingemar Stenmark skulle åka. Nu skulle jag in och bryta skidåkningen. Farligt, farligt! Inte ett optimalt utgångsläge kan man säga.

En ny pulshöjare var att de inte hittade sladden till projektorn, men det kändes ett tag som det inte skulle göra något eftersom det blivit fel i annonsen och uppslutningen var lite tunn. Men sladden hittades till slut och det dök också upp lite mer folk. 

Eftersom jag hade för avsikt att visa bilder försökte jag föreslå åhörarna att sätta sig närmare - också för att det är lättare att ha dialog med människor om de sitter så man kan se dem. Men AJAJ, nu handlade det om ställets stammisar, som INTE hade för avsikt att lämna sina platser i soffan. Inte ens kyrkoherden lyckades med det konsttricket. Eftersom de satt en bit iväg fick jag istället en mikrofon. Jag har inget emot mikrofoner, men det underlättar ju inte direkt för att få till ett personligt och nära samtal. 

Så körde jag igång, visade bilder, och skissade några tankegångar om komplexiteten i Jerusalem med folkgrupper, olika religionstillhörighet, enstats- och tvåstatslösning. Samtidigt började kommentarerna hagla. OJ vad mina åhörare var på bettet! De ställde frågor, kommenterade, diskuterade. Missförstå mig rätt - det VAR verkligen jättekul att folk engagerar sig och frågar och allt det där - men alla på samma gång? Olika trådar samtidigt? Jag hann typ säga två meningar mellan kommentarerna... Det urartade verkligen till en föreläsning på äkta Jerusalemmanér! Kul, men utmattande, och utan de poänger som jag hade velat lyfta fram. 

Lilla rösten i huvudet körde igång sin trista monolog; "Nu suger du som föreläsare", "Nu är du usel pedagog", "Nu kommer snart tomaterna", "Skärp dej för böveln"... osv. Jag säger bara det, det är inte jättekul att hålla ett pass när den rösten kör sina kommentarer. Men genom ett mirakel rusade klockan på och avrundningens ljuva stund kom som en räddande ängel. Sedan målsnöret. Precis som jag stod och planerade flykten tillbaka till Härnösand kom några åhörare fram för att kommentera mer och med några ytterligare frågor. 

Klang och jubel, omedelbar upprättelse! De berömde eländet. Jag fick till och med frågan om jag hade möjlighet att komma tillbaka - kunde jag tänka mig och berätta om påsken i Jerusalem på självaste påskdagen? Eufori! Klart jag kan! Jag hade i och för sig tänkt vara ledig, men känner att jag omedelbart behöver upp i sadeln igen! Så vänner, på påskdagen infinner ni er i Timrå och är moralisk support! Ni bara måste det!