Vilodag

Redan när jag vaknade var jag trött. Vafasen, jag hade ju sovit i nio timmar!?! Jag släpade mig till jobbet och gjorde det nödvändigaste, men kompade sedan ut och gick hem. Lite anar jag nog var tröttheten består i, så jag handlade första bästa bok om utmattningssymptom och sträckläste den. Jodå, det mesta stämmer ju. Stress, höga inre krav, ambitioner, slarvat med återhämtningen, irritation och ilska...

Tänker ta signalerna på allvar och inte rusa på så mycket. Försöka tänka "good enough" och använda både friskvårdstimmen och komptid hädanefter.

Bra med en ledig eftermiddag! Förutom att läsa fick jag trevligt fikabesök! Nu är det ju några mil till morbror Per, så extra trevligt att han kikade in när de var på genomresa.

 

Skickat via Blogsy

Blodmåne

Jodå, jag höll mig vaken till blodmånen kom. Coolt, men lite kallt. Experimenterade lite med kamerainställningarna men kom fram till att det behövs ett kraftigare objektiv för att få fram den där känslan av en jättemåne...

 

Skickat via Blogsy

Lugn och skön söndag!

Vilken härlig lugn dag jag har haft idag! Mest hela dagen har jag skrotat runt och städat här hemma. Tagit ned gardiner, pysslat med blommorna, grävt ner lökar, städat, städat. Riktigt nöjd med tillvaron! Gick med jox till källsorteringen och hem med lite handel. Dramatenväskan funkar bra, det är lättare att ha rutin märker jag på att få iväg plast, papper och annat till återvinningen eftersom jag inte vill gå med tom dramaten. Jag tror minsann jag värdesätter maten jag handlar mer eftersom jag får jobba mer för att få hem den nu. Idel vinster med att inte ha bil!

Enda gången jag saknat bilen hittills är nu i eftermiddag när jag fick en impulstanke att åka upp på vårdkasen inatt för att se månen. Kom då på att jag inte har en bil. Hm. Får se på månen ifrån trädgården istället.

Mitt nystädade vardagsrum. Känns lite juligt...

 

Skickat via Blogsy

Utan bil, jag???

Idag har jag fattat ett viktigt beslut som jag gått och grubblat på ett tag. Verkställde beslutet också. Jag sålde min bil nu på eftermiddagen! Tungan på vågen blev efter att jag lyssnat på Staffan "koldioxidbantaren" Lindberg. Dels föreläste han för oss i personalen förra måndagen, och i lördags hade jag städslat honom på Idédag för ideella. Det är inte bra för planeten att gräva upp kol eller olja och elda upp det. Medeltemperaturen bör inte höjas. Redan nu är läget mycket allvarligt, och även om alla gjorde "alla rätt" med tanke på miljön kommer medeltemperaturen på jorden höjas ett tag till innan det eventuellt kan vända nedåt igen. Översvämningar, torka och andra extremare väder är tecken på att vi måste börja vakna upp!

Till detta kan jag också lägga ett krasst ekonomiskt motiv. Min bil kostar en hel del per månad att äga, kör jag med den tillkommer kostnader för bensin, glykol, olja och spolarvätska. Service och försäkring är också dyrt. Dyrt var det att byta vindruta efter ett stenskott. Amortering och ränta är svindyrt. Jag kan åka mycket taxi innan jag kommer upp i den månadskostnad jag lägger på bilen. Eller ha hyrbil eller gå med i en bilpool.

Efter att jag funderat på miljön och ekonomin gjorde jag alltså slag i saken och for en sista resa till Toyota i Birsta och sålde tillbaka bilen där. Tack och lov hade jag amorterat ned den såpass att jag nu till och med får en del pengar tillbaka på affären! Slog då till på en dramatenväska istället, en sådan som går på hjul som man släpar efter sig.

Sitter nu och känner saknad och vemod och inser att det blir en inte så liten omställning nu. Skulle tro att det allra mesta går att lösa med mer planering. Det kan bli kännbart när jag ska vara på Vårsta i jobb eftersom det är för kort för att ta jobbets leasingbil, men lite långt att gå när jag håller på till sent på kvällen.

Jobbet ska ju flytta, så efter jul blir det bara 500 meter, det borde kunna gå. Men släpa bensin till båten blir tuffare... Kan hända detta experiment kraschar, men då är det väl inte värre än att jag handlar en ny bil igen. Men jag håller tummarna för att det ska gå finfint.

Vemod, vemod! Jag "besjälar" ju min bil... Hoppas nu bilen får en ny och bra ägare, kanske med varmgarage...

 

Skickat via Blogsy

Östersund

Nu see det ut som ett bombnedslag här hemma. Jag hinner inte med. Jobbet är stressigt, jag hinner inte riktgt med där heller, och när jag kommer hem är jag för trött för att ta tag i tvätt, disk och plock. Dammråttorna hopar sig, och ogräset frodas in trädgård. Kanske bra att jag förlorade budgivningen på radhuset. Jo, så är det. Men med detta tempo skulle jag inte hinna med. Nu kan jag trösta mig med att det efter kontorsflytt kommer vara 500 meter till jobbet. Alltid något bra.

Idag har jag varit i Brunflo och haft första delen av tre i en utbildning för arbetslag i hur man kan tänka/göra för att jobba mer medvetet med ideella. För mig var det en slags premiär att ha denna utbildningsförmiddag, tidigare har jag gjort det tillsammans med samordnaren för ideellt forum. Det var svårt. Mest för jag själv tycker detta med ideella är så självklart att det blir svårt att prata om. Men på något mirakulöst sätt swishade tiden på och plötsligt var det över.

Mitt största bekymmer under dagen var oron för att strumpbyxorna skulle hasa ned. De har en förmåga att göra det ibland. Eftersom jag int hunnit tvätta eller stryka på länge bär jag nu sådana plagg som hängt länge i garderoben och som jag helst inte vill ha på mig på grund av att jag måste ha strumpbyxor till. Som kasar.

Jag tröstar mig med att man inte kan vara bra på allt och riktigt gottar mig åt den positiva feedback som jag fick när jag pratade. "Det märks att du varit gymnasielärare", "Du har en behaglig röst att lyssna till" och "Du kan prata så man orkar lyssna länge" var några av kommentarerna! Värmer gott för både självkänslan och självförtroendet! Själv tyckte jag att jag slirade runt i snömosprat. Men kanske är det så att jag själv är min värsta kritiker?

Hemma igen sjönk jag ned i fåtöljen, helt slut av trötthet. Borde tvätta, borde städa, borde träna. Orkar ingenting och försöker tänka att "imorgon är en ny dag och DÅ minsann ska jag ta tag i saker här hemma". Tveksamt är om det kommer hända, jag går nog ner på stan och shoppar några blusar och trosor istället och håller mig flytande några dagar till. Så kan man ju också göra...

Hamnade framför youtube där min favorit lagt upp ett nytt klipp. Jag gillar så "whitespotpirates" och hennes envishet! Klart peppande!

 

Skickat via Blogsy

El camino igen

Igår hade jag hand om ett ganska stort event för ideella och förtroendevalda. Kul, men tröttande! Har känt mig in-i-bängen trött idag. Sitta och slöglo på TV är vad jag förmår. Råkade zappa in i en dokumentär om el Camino de Santiago de Compostela. Oj. Börjar filosofera om att gå den igen. Det ser så vackert ut och de som de intervjuar berättar att de lär känna Gud mer under sin vandring.

Jag skulle vilja kunna vandra denna led, men tror det blir lite väl tufft för knän och höfter. Eller så är det bara ursäkter... Märkligt känns det som dokumentären är riktad just till mig och att jag BORDE bege mig. Kanske är det ide att åka ner till Frankrike och gå några mil bara. För att testa? Känns frestande...

 

Skickat via Blogsy

Världsvan

Efter en dag på Kyrkokansliet här i Uppsala blev det lite tid att på kvällen hälsa på en vän "från förr". På det tidiga nittiotalet och några år framåt "hängde vi i samma gäng". Undrar om vi sa så då, jag tror inte det. Hur som helst var vårt gäng SMU i Missionskyrkan. Det var scouter, ungdomskör, fika och volleyboll som gällde. Och så studier när man hann med det. En härlig tid. Vi har hållit sporadisk kontakt genom åren, men inte jätteofta. Senast var vid en gemensam väninnas begravning för tre år sedan. Tiden går...

Det blev nu lite catching up om varandras liv. Om jobbet, relationer, framtidsdrömmar och sånt vi står i. Riktigt mysigt, men ganska vemodigt. När jag knatade hem genom natten tänkte jag på hur många vänner jag saknar att jag inte längre har så nära i livet. Kul med återseendet, men vem hade jag varit om jag inte flyttat härifrån? Vet inte.

Hon kallade mig "världsvan". Det var hennes intryck av mig. Är jag det, och i så fall - när hände det? Jag tycker inte jag har förändrats så jättemycket, men jag kanske har det? I mina ögon är jag fortfarande tämligen försagd, disträ och lite tafatt i att uttrycka mig. Men kanske har detta under resans gång fallit av utan att jag riktgt reflekterat över detta. Kan möjligen vara dags att ompröva dessa "sanningar" om mig själv?

 

Skickat via Blogsy