På Arlanda såg jag den bok som var kurslitteratur på den pilgrimskurs jag gick i våras. Livet blev lite för hektiskt i våras så några poäng blev det aldrig. Tyvärr. Men, eftersom boken nu kommit på pocket och jag var nyfiken på den slog jag till. Synd bokseminariet har varit, för jag känner hur gärna jag skulle vilja samtala om den.
Boken handlar om en Harold Fry som lever ett skittrist liv med sin fru Maureen någonstans i England. De har slutat samtala med varandra och lever inrutat och innehållslöst i någon slags väntan på något. Nästan så Harold sitter och längtar att gräset på gräsmattan ska växa så han kan få gå ut och klippa det. Men sedan då...?
Så får Harold ett brev från en Queenie som skriver att hon är döende i cancer. Harold skriver ett svar och går till brevlådan för att posta det. När han kommer till brevlådan blir han snopen att det var så kort dit, så han tänker att han ska fortsätta till nästa brevlåda istället... Även nästa brevlåda går han förbi, och plötsligt befinner han sig på en lång vandring. Han ska leverera brevet personligen till Queenie. På fötterna har han enkla seglarskor, och han är inte alls klädd för vandring.
Längs vägen möter han olika människor som han samtalar med, och då och då skriver han vykort till dem han mött och till Maureen och Queenie.
En del av de karaktärer han möter är udda individer och mötena sätter spår hos Harold. "Han insåg att i och med han fotvandrade för att gottgöra de misstag han hade begått, så ingick det också som en del i hans färd att acceptera andras egendomligheter. Som förbipasserande befann han sig i ett läge där allt -inte bara landskapet - var öppet. Folk skulle känna sig fria att prata, och han var fri att lyssna."
Boken var en av de bättre jag läst och som gav en del funderingar. Hur ser livet ut och hur vill jag det ska se ut? Kanske behöver man ur sin bubbla och bege sig på lite vandring för att tankarna ska klarna....?
Skickat via Blogsy
