"Vad ska hon sticka?"

Sover till jag vaknar av mig själv (8.30). Hotellfrukost. Funderar lite vad jag ska göra av dagen, jag vill göra något som jag inte gjort förr... Inser att jag hinner följa med morsans bussgäng till Älvsjömässan. Symässa. OJOJ. Men nu ska jag inte ha fördomar, utan jag kastar mig in i tantvimlet och klämmer på tyger jag med. Efter en timme ungefär känner jag mig nästan som en i mängden. En tanke förds att jag kanske ska försöka mig på att sticka ett alster. Alltså Något. Typ en halsduk, hur svårt kan det vara? Så står jag där och klämmer på ett par stickor i storleken GIGANTE och funderar... Frågar morsan som står bredvid om detta är en bra idé - typ går det fort om stickorna är stora, jag vill kunna sticka Något. 

Tanten som säljer stickorna blandar sig då i samtalet och vänder sig till min mor och frågar: "Vad ska hon sticka?" Alltså.... Hallå! Jag står här! Det hela blir lite lätt bisarrt, tanten som säljer stickor fortsätter prata OM mig och vad jag ska göra med min MOR! Det här har jag inte upplevt på mycket länge. Det känns lite som scenen ur "Livet är en schlager" där man pratar över huvudet på den handikappade killen i rullstol. Men OK, om man är 43 år och går på symässa med sin mor kanske man är lite eljest? Jag känner att jag måste gå därifrån innan gapskrattet bryter ut...

Guidestol-åker med pappsen, det känns igen!

HÄR började min inspiration rinna till. Handlade
garn till denna sjal samt önskade mig en vit kofta
som mor handlade garn till...

Höll nästan på att shoppa garn till dessa
sockor också, men hejdade mig i sista
stund. Sjalen får bli färdig först!

Morsan (och jag) vilade lite här för att orka med vimlet
bland utställarna.

Så skönt att se bussen igen när det var dags att dra vidare!